har tänkt länge på detta men har inte kommit på nåt svar än och det har völ ingen antar jag=) varför är det så lätt för vissa att hitta true love medans andra får leta leta leta leta och ...leta lite till? känner inte alls träffade ni som har träffat er soal mate vid tidig ålder(ingen pik eller så till min syster=).inte för att jag har nåt emot att dejta, har gjort det en hel del här i paris=) har träffat både snälla och mindre trevliga killar haha, vissa super snälla, andra värsta drama queens=) men efter ett tag så börjar man ju trots allt undra var han är någonstans, han prince charming? hur ska man veta att det är HIM? om man dejtar någon, nämner inga namn,  och vill träffa honom igen men man är inte säker till 100 % att man verkligen är attraherad av honom, är det ett tecken på att man eg inte är intresserad och attraherad av honom eller är det bara ett tecken på att man är försiktig av sig? fransmän är nämligen av den kluriga sorten. inte för att jag förstår mig på svenska killar, men det känns som att fransmän spelar i en helt annan liga...huuuuur tänker ni? är det bara spel som gäller för er? ja det var en pik till drama queenen som jag dejtade i majmånad förra året och som tackolov inte kan nån svenska haha, men huuuur funkar ni? att vara ivrig vet jag är det värsta man kan vara i detta landet när det kommer till dejtande. och det har jag tyvärr fått lära mig the hard way=) men hur gör man då när man har kommit till en punkt när man inte vågar vara/verka ivrig överhuvudtaget då? kan det bli "för lite" av det ivriga  så att det till slut blir mindre och mindre av dejtandet?så att det till slut dör ut? hur pass ivrig eller hur pass intresserad ska man vara för att inte verka för ivrig?man vill ju inte verka för ivrig som att man inte har nåt eget liv eller någon annan att tänka på men å andra sidan så kan ju inte killen vara den som alltid tar första steget ellerhur? det finns möjligtsvis inte någon manual för sånt här? eller någon kille som kan hjälpa en på traven precis som i filmen "he´s just not that into you"? när hon, vad hon nu heter för nåt, ringer till barägaren varje gång hon har nån dejt eller ha frågor om killar. det hade varit super! ni får völdigt gärna ringa och anmäla er thank you! behöver all hjälp jag kan få=) det kanske låter som att jag är desperat och ...ni har rätt=) nä jag skämtar bara, jag är inte alls desperat=) men jag är sugen på att hitta en mysig och snäll kille som INTE är drama queen (som matheiu nr 1) eller manana manana aktig (som davide=))eller player (som philippe)...

folk säger hela tiden, han dyker upp när du minst anar det hanne! och försök att inte tänka på det hanne!ja men tror du inte att jag har försökt att INTE tänka på det?=) typ en miljon ggr har jag försökt att INTE tänka på det och ja jag har försökt en miljon olika saker(kanske inte en miljon men fattar poängen)typ som att säga till mig själv, han är på väg, du är en fantastisk och söt tjej etc, men hjälper det? eeeeeeh neeeeeej. radas dem upp framför mina ögon för det? eeeeeh neeeej=)hade en bra period i våras då det blev en hel del dejtande men det har varit lugnt på den senaste tiden....hm.....(försöke låta bli att tänka på det=))

ska man inte bry sig överhuvudtaget? bra fråga...hur pass mycket eller lite ska man bry sig? man vill ju ha någon att bry sig om. men kan det vara så att jag bryr mig för mycket? mycket möjligt=) men när det har gått ett bra tag sen man hittade nån speciell så...u get the point=)

folk säger också , u cant hurry love! ja men so what nu råkar det vara så att jag är otålig! jag pallar inte vänta 5 år till. jag vill inte gå o vänta i 10 år sammannlagt innan jag träffar en schysst och underbar kille som oxo finner mig underbar....=)så var är du någonstans?  beställde dig för länge sen men har du dykt upp än? nja...det har jag ju tyvärr inte svaret på, för jag vet ju inte om det är han som jag s.k dejtar om han e the one eller om han bara är tidsfördriv. jag kan trots allt inte se in i framtiden. im not a fortune-teller! if i would be i would be jäkligt mycket lugnare haha. killen i fråga är väldigt snäll och söt och han verkar inte va någon player(vad jag har märkt so far iaf....peppar peppar, man vet aldrig med fransmän=))men vad gör man man språket oss emellan fortsätter att vara på en o samma så kallad nivå och inte utvecklas? hur gör man då? borde jag vara den som tar första steget och försöker ta mer kontakt med honom och försöka vara mer "mjuk" i mina sms så att han så småningom kan känna sig mer avslappnad? eller ska jag fortsätta vara denna roboten? it aint my thing to be this robot u know. jag e ju vanligtsvis en mjuk tjej som älskar att skriva söta saker och har alltid en miljon frågor och som alltid undrar vad folk har för sig för något)vare sig det är vänner är killar oms man vill dejta). jag vill ju kunna vara mig själv, börjar faktiskt bli lite trött på detta stela s.k förhållandet, jag vill ju trots allt baar kunna vara mig själv, för det är ju därför som han fortsätter att höra av sig...för att han vill lära känna MIG och inte denna stela roboten ellerhur?jag vill att det ska utvecklas så att jag kan se om det är värt att sattsa på eller om jag helt enkelt borde glömma honom och bara gå vidare? nu kanske det låter som att , "ja men om du skriver allt detta så kan du inte vara särskilt intresserad av honom" men om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad jag känner. för jag ÄR lite intresserad av honom, det är jag, men för att själva attraktionen ska kunna utvecklas så måste vårt s.k förhållande också utvecklas ellerhur? om killen i fråga INTE skriver några komplimanger, är det ett tecken på att han inte är särskilt intresserad av en, eller är det bara ett tecken på att han vill ta det lugnt och kanske inte vågar skriva för mycket komplimanger i smsn för att själv inte bli sårad?så hur ska jag göra? vara mig själv till 100% och ta risken att han bli rädd och springer sin väg eller ska jag oxo ta det lugnt och själv bli frustrerad över att vårt. s.k förhållande inte utvecklas? what should i do?någon som har några bra tips?ja eller nej?     blommorna som finns på bilden är en blomsterbutik vid la madeleine som säljer dem finaste blommorna i paris=) det var även där som mina kära föräldrar köpte sina första blommor som gift par( de gifte sig i paris). sådana vackra blommor beställs väldigt gärna! om du är en snygg/söt/underbart snäll och kramgo kille så får du mer än gärna skicka dem till mig. min adress är......hanne trägårdh, 4 rue du marché st honoré, 75001 paris=) det var länge sen jag fick blommor så det är bara att skicka! varning! det gäller ej ni som är phsykotiska, elaka, hundhatare, snåla, ej kramgoa eller söta etc. bara ni som är underbart snälla och söta så att man kan dö(inte bokstavligen talat såklart, jag föredrar att leva=)om ni är fransmän som talar bra svenska(för annars så kan ju inte förstå det jag skriver=)eller om ni är svenskar, helst boende i paris (eftersom jag inte har alltför stor lust att börja med långdistansförhållande....) så får ni mer än gärna skicka fina blommor till mig=)vackra blommor kan man aldrig få för mycket av! apropå blommor så borde jag köpa blommor imorn på marknaden...hm....kan ju alltid låtsas att de kommer från en underbart söt o snäll kille=)sen att det är jag själv som har köpt dem är ju en annan femma....

nä tänkte nog sova lite nu....

om det är någon som har funderingar kring detta ömnet så är ni mer än välkomna att kommentera! tar emot alla råd och tips!

bonne nuit à tous et à toutes!

your hanne

har en fråga, detta med att vara social, bra eller dåligt? anledningen till att man ska vara social är ju för att man ska må bra men ska man känna sig vara tvungen att ständigt vara social bara för att social och inte vara ensam? det är s.k fint att vara social, och man ska vara social men ska man verkligen vara det om man inte känner för att vara social? att vara själv anses inte vara särskilt fint (iaf inte i sverige)men ändå ska man vara självständig och modig och drivkraftog osv. det går ju inte riktigt ihop.man kan inte vara både och. både socialt mästerverk och självständig dvs vara ensam mycket. i sverige är det jobbigt att vara social, det har vi lärt oss sen vi var småttingar. men mår ju som sagt bra av att vara social ellerhur? varför är vi inte mer sociala då? varför är vi så rädda för att ta kontakt med människor? och då menar jag inte facebook lr msn eller nåt sånt, utan jag pratar om telefonen. fransmän/fransyskor är sociala typ hela tiden, man ser dem ute på restauranger/brasserier/kaféer 24/7....men om dem e lyckligare det vet jag inte, de är ett komplicerat folk=)

människor som är väldigt ofta sociala anses vara "fina" men ska man vara social bara för att?men om man inte är så duktig på detta minglandet och ytliga social-andet då? ska man vara det ändå för att då anses man vara "normal" eller ska man gå emot det? men innebär det isåfall att man ska vara själv? om man tycker om att vara social men kanske inte hela tiden och kanske inte riktigt vet hur man ska nå ut till människor, hur gör man då?

att bo utomlands är fantastiskt, spännande, kul men också ensamt, tufft och inte alltid spännande. speciellt inte om man har bott utomlands ett bra tag och inte bara en eller två terminer som de flesta gör. ibörjan är allt spännande och kul och faschinerande och man är så nyfiken på vem man ska bli vän med, vilka ställen son kommer att bli ens favortställen osv och de flesta där hemma som bor i sitt trygga sverige glömmer att det kan bli väldigt ensamt efter ett tag. det är ständigt en utmaning att hitta bra vänner som man kan lita på och man ska dessutom hitta sig själv, allt detta medans man går i skolan(som är på ett annat språk dessutom som man inte pratar flytande) och ska lära sig att anpassa sig efter en annan kultur. i sverige finns ju ett ordspråk, "pojkvänner går medans vänner består" men om vännerna också går iväg? vad gör man då? ska man leta efter nya då eller ska man vara nöjd med den tillvaron man har och acceptera att man har färre vänner?  man ska vara så mycket, man ska vara snäll, man ska vara rolig, spännande, söt, vågar ta risker och anta utmaningar vare sig det gäller i skolan lr vänner lr åka till  nya platser eller jobb osv, men efter ett tag, när man har bott utomlands några x antal år, så orkar man helt enkelt inte vara lika spännande och kul längre. "men detta går ju emot de oskrivna reglerna! " om man ger sig in i leken, får man leken tåla sägs det, eller hur?men om man inte orkar vara så där social hela tiden?hur gör man då utan att bli alltför pessimistisk och ledsen och "patetisk"? men om man bara vill ha ett skönt gäng vänner som man kan lita på och som får en skratta helt otroligt myclet och får en att må toppen, hur når man dit? om ens vänner vänder ryggen till en av whatever reason, eller åker hem till deras hemland av olika anledningar vad gör man då? ska man ge sig ut i leken igen för miljonte gången och vara sådär sprudlande glad och visa att man är den där fantastiska människan som andra bara måste bli vän med eller ska man helt enkelt acceptera situationen och bara skita i allt? ska man vara självständig och modig och besöka platser själv och försöka intala sig själv att man är denna spännande och faschinerande människan som man "ska vara" eller ska man inse faktum att man är ensam? är det "fult " att inse det, är det patetiskt? eller är det modigt att själv inse det?frågan är, är det modigt att vara social eller är det patetiskt att vara social bara för man borde vara det? eller är det modigt att gå emot strömmen och göra saker ensam?är det modigt att vara ensam mycket eller är det patetiskt? är det modigt att ständigt behöva vara social för att man ska vara det eller är det patetiskt?är man modig som vågar säga till sig själv, jag känner mig ensam eller är man patetisk då?

många frågor och ni kanskeinte förstår allting men det känns som att ingen vågar riktigt ta upp detta ämnet så därför gör ja det. detta med att vara social är inte alltid så lätt. man ska ju vara social enbart för att man känner för det, inte för att man måste ellerhur?. ska man verkligen ständigt behöva leta efter nya vänner, varje år? är det livet? att alltid leta leta leta efter nya vänner som man kan hänga med så att man inte ska känna sig ensam?eg "ska" man ha ett stort gäng vänner sen way back som man alltid kan lita på. men så är inte alltid fallet.  hur är det meningen att man ska hitta denna lyckan som alla pratar om när ens vänner inte finns där längre och man ständigt måste leta efter nya. och dessutom ska det självklart gå bra för en i skolan som man gör på ett annat språk än svenska eller engelska. där ska man vara duktig som bara den. hur ska man lyckas med allt detta när själva stöttepelarna försvinner peu en peu?ska man ge upp eller ska man kämpa vidare? ska man tänka på allt det positiva och fina man har i ens kära sverige, ens underbara familj och vänner som finns där och acceptera att man är för det mesta är ensam ?  men det är ju fult ellerhur? i sverige ska man inte klaga, det är en synd, men man mår även bra av att få klaga lite. bara man inte blir en total pessimist som klagar på allt som rör sig=) ska man våga vara ensam och strunta i att vara social och strunta i vad andra tycker om en? i know i dont make any sense men jag var bara tvungen att skriva ner allt, för annars skulle jag bli galen. 

journalister skriver ofta om denna "lycka", man ska vara allt det som jag skrev i början av inlägget men det är inte alltid lätt att hitta den lyckan. jag tror att man ska finna lyckan i de små stunderna istället för att ständigt jaga den. om det är nånting man skratar åt tillsammans med ens vänner eller  själv, eller en mysig film som man ser, eller en mysig promenad, eller kura ihop sig med en stor varm filt och en kopp the/kaffe eller mer konstoga situationer som man ibland kan hamna i, om det e när man är på en buss eller tåg/metro tillsammans med en vän och nånting gör att man tänker, gud vad gött detta är=) detta året har jag tänkt mycket på feng shui och att leva så mycket det går i nuet. inte tänka alltför mycket på dåtiden eller oroa sig för ens framtid. men det är lättare sagt än gjort. man har ju sina låga perioder då det nästan är omöjligt att fokusera på nuet för man saknar ens vänner så mycket som man hade under en viss period eller vad det nu kan handla om. vare sig man är själv eller tillsammans med någon så ska man så ofta som möjligt försöka njuta utav nuet för man kommer aldrig få tillbaka nuet. nuet försvinner och blir dåtid, tyvärr fortare än man vill eller inser. och man borde uppskatta det man har sitället för att fokusera på det man inte har, hur lätt det nu är.....=)

feel free to comment=)

kramar

hanne      

har haft en väldigt bra dag idag får jag säga. fick visserligen gå upp tidigt men det va det värt det. hade lektion hos ateljen där man gör sitt eget tryck(m man vill ha ha ett tryck på sin väska eller sko som vi själva ska tillverka)aom man själv har designat efter sitt eget tema. ateljen ligger vid rue st maur och ligger i 20e arr, 2 stationer öster om republique. de 2 kvinnorna som jobbar där e runt 40 års åldern skulle jag tro, och e verkligen supergulliga och väldigt hjälpsamma(vi måste ju göra allting själva, ja det mesta iaf) så jag var där mellan 9 och halv ett imorse. väldigt kul va det!  

sen var det iväg till skolan där jag hade skolektion med Francois som är min favorit lärare=) han ör så gullig och snäll och ser bara det positiva i en och det man har gjort/håller på med. tror inte ens att ordet negativt/dåligt finns i hans vokubulär=) han är en underbar lärare. men hur som helst så håller vi på flrtillfället med vår plan collection och då organiserar man ihopa alla ens sketcher på väskor och skor som man har gjort och sorterar dem efter ett visst mönster som inte alltid är så lätt att lista ut, flr det kan ju bero på en viss längd på klacken eller om den ör rund eller smyckad eller ja vad det nu jan vara för något. och han sa då att viskulle vara tvungna att välja bort några stycken eftersom jag hade gjort så många neb vad som var det roliga var att han hade nämligen svårt med att välja bort sketcher för han tyckte i princip om alla mina skor=) ooooh mais celle-la est genial hanne,  celle-la aussi, celle-la est formidable, celle-la est vraiment sexy etc....så kul när man får såna komplimanger för ens arbete=) och dessutom så många också haha. och vad som var pricken över i;et var att min andra lärare christine (som satt bredvid Francois) sa till honom, okej, om du tycker om hennes skor så borde du titta på hennes väskor=) så skönt när det flyter på. vad det än må vara, jobb, sexlivet=)skola, vänner så är det alltid skönt om något flyter på och det känns som att jag befinner mig på rätt spår/rekvens=) skönt efter en sån ensam höst som jag hade=)

och imorn kommer mamma o hälsar på mig, ska bli megamys. vi ska bara gå omkring och mysa...gå omkring och dricka och äta gott...och på måndag åker jag och min klass till cholet som ligger ca 3 timmar sydväst om paris. själva stället i sig säga inte vara särskilt speciellt men det finns en väldigt känd skofabrik där som vi ska besöka. och så ska vi besöka ett museum av något slag och ha några föreläsningar om antagligen accessoarer=) vi ska vara där i 5 dar...ska bli mycket intressant och se om man överlever att se christine varje dag i 5 dar i streck haha....tackolov hae vi lov när vi kommer tillbaka=)och vad som är extra kul är att på lördagen, dan efter att vi kommer tillbaka till paris så är ja inbjuden till en försenad inflyttningsfest hos en väldigt trevlig svensk kille=)och an efter kommer min vän från sydney hit och ska bo här i ett år....

livet är allt bra gött ändå när man tänker efter=)

nu tänkte jag somna för jag måste upp tidigt för att kunna gå på modemässan imorn med min klass...ska vara vid mässan som ligger ända ute vid charles de gaulle kvar över 9 imorn bitti.....

ciao!

BUONA NOTTE, BONNE NUIT, GO NATT!