när jag var liten  trodde jag att livet var enkelt och lätt och att det var så det skulle vara. jag som barn, hade världens underbaraste barndom, med en fantastisk familj och fantastiska morföräldrar som alltid fanns (och mormor finns fortf i vårt liv) i vår närhet. vi växte upp i ett tryggt och vackert område i västra malmö och på sommrarna så fick vi chansen att tillbringa 3 månader på vårt otroligt älskade sommarland Fortuna där vi snabbt blev bästa vänner med våra grannar (inte bara barnen utan även föräldrarna blev bästa vänner varandra och alla är nära varandra oavsett ålder) och det var det bästa vi visste. vi lekte och härjde, cyklade till Rosa kiosken (som knappt är rosa längre men som vi envist fortsätter att för rosa kiosken) där vi köpte godis och glass varje dag. vi (och deras 2 yngsta barn, 2 utav 4) var i en fas där vi bara spelade Gameboy och kunde tillbringa en hel dag med att bara spela Gameboy. och sen kom jag och deras yngsta barn in i en fas då vi tältade en hel sommar något som vi tyckte var hur kul som helst. sen att stället vi tältade på var i vår egen trädgård spelade inte sån stor roll. vi badade och paddlade och hade helt enkelt the time of our lives. och sen när skolan började igen i mitten av augusti och man var tvungen att säga hejdå till våra bästa vänner så var vi inte särskilt glada. och detta pågick i flera år och det pågår eg fortfarande fast på ett litet mer vuxet sätt kanske. så i grundskolan så trodde jag att det var meningen att livet skulle vara lätt. man hade kompisar, man skojade och hade sig, jag brydde mig måttligt om skolan, inte så att jag hade dåliga betyg, jag hade alltid mvg i alla språk som jag läste, men i de andra ämnena som vi hade var jag ganska medelmåttig och var ganska nöjd med det. livet var lätt. jag hade mina kompisar, jag hade min fina familj. och jag längtade alltid så fruktanvört mkt tillbaka till de där sommarmånaderna då vi fick härja så fritt.  jag kommer ihåg att i 4an så om det var någon enstaka gång som jag var på dåligt humör eller irriterade mig på något eller någon så tänkte jag på det i 10 min och sen så var jag på gott humör igen. större än så var det inte. så kom gymnasietiden med allt som det innebar. Jag fick snabbt nya fina vänner och även en pojkvän som i början inte varade särskilt länge men efter 8 månaders break-up så blev vi tillsammans igen och var då ihopa i nästan 3 år. hur som helst så innebar gymnasie tiden mycket plugg (eftersom det var en bra och tuff skola) men även mycket festande och jag testade en massa grejer som man gör när man precis har upptäckt det nya fräcka livet som ungdom. livet var, trots skolan, lätt, man visste att man hade vänner men man tänkte inte särskilt mycket över det för det var ju något som man hade. det är ju inget man behöver varken kämpa för eller ens behöver reflektera över. tänkte jag. sen kom studenten och den totala friheten. jag, enligt min storasyster som stod längst framme vid trappan och skrek och tjoade och var den som tog alla foton, var den som skrek mest och som sjöng högst utav alla. jag var så otroligt lycklig då, det fanns ingen ände på hur glad jag var. jag hade en skön sommar med vännerna och pojkvännen. sen i oktober åkte jag till vackra Annecy som ligger jätte vackert i de franska alperna. jag skulle plugga franska där i 4 månader. bara när jag och mina föräldrar (som faktiskt körde mig ner till annecy och sen tillbaka) var framme vid annecy sjön och parkerade bilen där förstod att jag hade kommit rätt. jag delade ett litet hus tillsammans med en amerikanska, en japanska och en israelier. fick snabbt, även här, många nya fina vänner, vilket några av dem är fortf mina vänner, och jag stormtrivdes i skolan och allt som det nya livet innebar. jag fick för första gången i mitt liv, leva ett riktigt liv. ett liv som innebar mycket barer och festande och man fick upptäcka sig själv. jag har alltid älskat att vara för mig själv och har väl alltid tänkt mig själv som en ganska självständig tjej, men i 19 års åldern så...är man inte så självständig. för man är trots allt bara ett barn som håller på att ta ett steg til vuxendomen. men hur som helst så trivdes jag som fisken i vattnet. hade så kul att jag bestämde mig för att stanna där en månad till, något som min dåvaranda pojkvän inte blev så förtjust i. men det är en annan historia. Jag bestämde mig ändå för att stanna och har ihittills inte ångrat det för en sekund. innan jag åkte till Annecy frågade alla mig, "jaha, vad ska du göra när du kommer hem då?" för i Sverige ska man ha en plan. basta. man kan ju inte åka och bara ha kul så där utan vidare. man ska vara seriöst i varendaste litet steg man tar. och jag svarade, "ja jag ska tänka på vad jag vill göra när jag i Annecy, jag kommer att komma fram till något. kommer nog plugga något som har med språk att göra, antagligen i Lund" (för det är det stället som de flesta malmöiter flyttar til efter studenten för att plugga). så jag trodde att det var det jag skulle göra utan att eg tänka efter vad jag själv passade för att göra och vem jag var som person. kom hem, och var hemma i 5 månader tror jag. kom fram till att jag absolut inte ville flytta till Lund där alla jag kände bodde. och i och med min stora passion för att resa och lära känna nya kulturer och nytt folk så blev det flytt till Florens, Italien för att plugga italienska och terminen efter mode och design på en italiensk skola. italien var såklart fantastiskt med all sin otroligt goda mat och goda kaffe och sin farniente stämning.(far niente betyder göra ingenting, far e förkortning för fare som betyder "göra" och niente betyder ingenting" men lycklig där var jag nog inte. det var inte så lätt att skaffa nya vänner, för språkskolan var i minsta laget och människorna där var antingen i min ålder men isåfall klickade inte vår kemi eller så var de i 30 års åldern eller t.o.m i 40 års åldern och skulle bara vara där i nåra veckor. och jag var nog ganska omogen men på ett moget sätt? tog alldelels för mycket åt mig när saker gick fel. tänkte att det var mitt fel, trodde att det var viktigt att hitta många vänner för det är väl det som gör en lycklig, eller? tänkte inte att obeorende av omständigheter att man kan ju faktiskt göra sig själv lycklig. men jag var 20 år gammal och det tänkande existerade inte ännu i min hjärna. mådde på slutet inte så bra men terminen efteråt blev betydligt bättre. började på design skolan, som i sig inte var världens bästa  men jag trivdes ändå där. delade en lägenhet med 4 amerikanskor som jag fortfarande har nära kontakt med. började äntligen trivas i Florens, umgicks mycket med en svenska och hennes svenska kompisar och umgicks ibland, men inte så mycket med mina klasskamrater. började känna mig duktig på italienskan och jag började som sagt komma in i det sköna livet där. då kom sommaren och jag fick flytta hem och fick säga hejdå till alla mina underbara vänner.  åkte tillbaka i september (detta var då ¨r 2006 och jag hade fyllt 21 år). alla mina vänner hade flyttat hem och det var bara att lära känna nya människor och skaffa sig nya vänner. upptäckte ganska fort att det bodde några trevliga svenskor i samma trappuppgång som jag som dessutom också gick på min skola (men detta var deras första termin och det var som sagt min andra termin). så jag började umgås med dem och deras tusen svenska vänner. något som jag i och för sig inte riktigt trivdes med men iom att "mina" vänner var lite annorlunda så hade jag inget emot det. men efter ett tag så blev jag olycklig. de betedde sig inte så schysst mot mig och om det hade varit i dagens lge så hade jag nog knappt brytt mig, hade skakat loss det och bara gått vidare men när man är 21 år gammal och fortfarande väldigt osäker på sig själv och man inte vet hur man ska tänka och tycka om saker och ting så ter det sig annorlunda så jag tog såklart åt mig. var väldigt sårad, arg och besviken. grät mycket. tykcte att det var deras fel att jag inte var lycklig. att jag kunde ha reagerat på annorlunda sätt och helt enkelt hittat på saker som gjorde MIG LYCKLIG var inte en tanke som slog mig så när skolan var slut i december så bestämde jag mig för att flytta hem till mamma och pappa ett tag. kanske plugga franska (som jag hade längtat efter att få ta upp igen sen Annecy tiden) eller plugga italienska för att inte glömma det vackra språket. det blev franska till slut. I Lund. fick även här en ny fin vän, som har blivit en väldigt nära och fin vän. trivdes jättebra med att plugga franska och jag och min vän pluggade hela terminen ihopa. men att helt plötsligt bo hemma var inte så kul. jag trodde att alla mina vänner som bodde i malmö/köpenhamn området skulle bli helt överlyckliga över att ha mig hemma och jag trodde att jag skulle ha ett perfekt liv där jag umgicks mycket med mina vänner. men något som jag inte riktigt hade väntat mig eller inte insåg var ju att mina vänner hade skaffat sig eget liv där de pluggade och hade sina utbildningar och sina umgängeskretsar att bry sig om. så att helt plötsligt ha en till vän, dock en gammal vän, att ha i åtanke är självklart inte lätt. så även där blev jag olcyklig. jag fattade ingenting. jag trodde ju att de skulle vara helt överlyckliga över att äntligen ha mig i deras liv igen. och once again, så tänkte jag inte på vad som kunde göra MIG SJÄLV lycklig. på EGEN HAND. trodde hela tiden att det var upp till alla andra att göra MIG lycklig och glad vilket jag nu inser var helt fel. men jag var fortfarande för ung för att inse det. när det kom till vad jag ville göra med mitt liv i fortsättningen så visste jag att jag ville fortsätta med mode och deisgn. men var någonstans hade jag inte klart för mig. jag kunde tänka mig stockholm (min syster bodde där och några bekanta bodde där) och jag kunde även tänka mig göteborg (hade en god vän som bodde där(bor där fortf) och jag letade även efter designskolor i malmö. men antingen var det kurser som bara skulle vara i några veckor/månader eller så var man tvungen att göra värsta projekt för att kanske komma in och då var det inte ens säkert att man skulle komma in och jag hade inte lärt mig speciellt mycket i Italien (för den skolan var inte särskilt bra) så att tanken på att jag skulle sitta dag ut och dag in med ett projekt var absurt. räddningen blev en stylism (a.k.a design) kurs på en italiensk skola som hette Marangoni som hade öppnat upp ett år tidigare i Paris. Paris hade jag alltid dragits till av olika skäl och alltid varit faschinerad av och redan första dagen (nä första natten för jag anlände sent på kvällen) så blev jag helt förälskad i staden. det måste vara något med mig och mina allra första dagar på ett nytt ställe för det är alltid då som jag får otroligt fina vänner. och så var det även här. hade så otroligt roligt på alla sätt och vis (även om skolan verkade alldeles för sträng för mig) att jag bokstavligen grät hela vägen hem när jag skulle hem till sverige 3 veckor senare. hade dock fått korn på en modeskola som hette ESMOD som fanns bland annat i Paris. så jag gjorde allt i min makt för att komma dit. och accepetard till skolan blev jag och allt gick som en räls med lägenhet osv. så då föjdes de 3 kommande åren med tuff skola (fransk skola är inget att leka med) många nya vänner och försöka passa in i den nya staden och skaffa nya vönner once again. första året var tufft eftersom jag såg mig själv som en nybörjade inom allt som hade med mode att göra men andra året var absolut något det bästa i mitt liv då jag hade många olika gäng vänner från olika hörn i världen och allt flöt verkligen på (förutom skolan som dessutom hade blivit flera nivåer svårare). under det året kändes lite som att vara tillbaka i grundksolan när allt var lätt och man inte behövde kämpa för att ha/få vänner, när det bara flöt på. även här så behövde jag inte kämpa för att få vänner och jag trodde att det alltid skulle vara så. jag gick från det ena gänget till det andra gänget, bodde för första gången i mitt liv alldelels själv vilket jag njöt av som bara den. jag tyckte inte att det var något fel på mig eller på mitt sätt att tänka, jag älskade mig själv och kände mig oerhört trygg med mina vänner. I had the time of my life so to speak. äntligen hade jag den tryggheten och det gänget som jag i hela mitt "vuxna" liv hade längtat efter. så kom sommaren och fortuna. det var en lugn men rolig sommar. det gjorde inget att den var lugn för jag visste att jag skulle ha en jätte rolig höst med mina vänner som väntade på mig i Paris. så kom jag tillbaka och allting ändrades egentligen efter bara någon veckas tid. en nära vän till mig, som jag då trodde var min närmaste vän i paris, slutade helt plötsligt att höra av sig. hon gick också på ESMOD. och många av mina vänner (som inte gick på min skola) hade flyttat hem för de skulle bara vara i paris en bestämd tid. så då hade jag helt plötsligt knappt någon att umgås med. både fruktade och längtade efter att helgerna skulle komma. kände mig fruktansvärt ensam. kunde fortfarande inte komma över chocken att jag dels knappt hade någon att umgås med och dels att allting kunde ändras så pass fort. trivdes tack och lov i skolan för en gångs skull. för jag hade kommit in på inriktningen accessoarer, något som jag älskade att göra. älskade allt som hade med väskor och skor att göra. kände att jag hade stor potential för en gångs skull. så skolan gick bara bättre och bättre även om den fortfarande var tuff. och nu när jag tänker efter så kunde jag EGENTLIGEN inte skylla någon på min icke lyckliga tillstånd. visst man vill ju ha vänner som man kan lita på och som man kan ha roligt tillsammans med, eller skratta eller gråta med, men för att vara riktigt lycklig eller kanske bara trygg i sig själv så ska man fokusera på sig själv och hitta något, speciellt om man är i sådan situation som jag befann mig i, som man verkligen älskar att göra eller hålla på med. för man kan inte skylla på någon om man är olycklig öven hur bekvämt och lätt det än må vara. som sagt så försökte jag roa mig själv men trivdes inte riktigt med det in the long run. julen blev min räddning då jag kunde åka hem och få umgås med min familj och vänner. vårterminen var betydligt roligare. fick många besök och tvingade mig själv att vara spontan och göra saker out of my confort zone. åkte till berlin och besökte min bästa vän som var där som utbytesstudent. fick lite nya tankar och ny energi.fick lite nya vänner och våren blev helt plötsligt lätt och jag kunde andas. hade sen helt plötsligt var jag klar med skolan. stannade kvar i paris för att leta efter praktiktjänster, något som krävdes för att få ut sitt diplom. och jag ville göra det i Paris. hittade efter ett tag en praktiktjänst hos en tysk fotograf som var bosatt i paris sen 12 år tillbaka och jag skulle börja där i september månad. stannade hela juni i Paris. umgicks med mina vänner på kvällarna och var för mig själv under dagarna. blev tillslut misstänksam mot folk, varför de ville umgås med mig, kunde inte riktigt se det som de kunde se i mig. kände mig fruktansvärt ensam men ändå hade jag många vänner runtomkring mig. kände mig ensam inuti mig själv. men förstod inte riktigt var det var som gjorde att jag kände mig ensam. om det var rastlösheten, eller för att jag var uttråkad av Paris. kunde inte riktigt hitta svaret. åkte hem, började hos en coach som ställde de rätta frågorna och som gjorde att jag kunde rensa bland mina tankar och min energi. det blev min come back. åkte tillbaka till paris med en helt ny energi och började på min praktiktjänst men trivdes inte.jobbade där i 3 veckor. hittade en ny praktiktjänst efter faktiskt bara 2 veckor. det var en taiwanesisk accessoar designer som jag jobbade för och jag blev hennes högra hand. trivdes jättebra hos Ying-lin som hon hette. kände mig säker där. hade en otroligt rolig höst och fick några otroligt fina vänner som jag var oerhört tacksam över att de hade kommit in i mitt liv. men ändå var det något som inte riktigt stämde. kände mig på något sätt ändå underlägsen de flesta av mina vänner. kände att det var mest jag som hörde av mig till folk och fick inte lika mycket tillbaka. trodde att om jag bara gick med på alla förslag och hörde mycket av mig till folk så skulle jag bli populär och leva det livet som jag alltid hade velat ha. trodde jag iallafall. så jag var super social, gick på restauranger, gick ibland på barer. fick lite besök av syskon och av vänner.men det räckte inte. kände mig ensam ensam. inuti hjärtat. jag förstod  inte riktigt varför jag kände mig så otillräcklig när jag var så älskad. jag trodde att jag gjorde allting rätt. Jag var ju social precis som man skulle vara men ändå var jag inte lycklig. så då (men inte bara pga den terminen utan även pga många tankar och känslor av ensamhet som hade gått o simmat i min hjärna sen många år tillbaka)  så kände jag, att nä nu, nu behöver jag en förändring. of the big kind. jag behövde röra på mig. jag kände att Paris inte längre hade något att erbjuda mig och jag kände mig väldigt liten i denna stora staden. kände att jag inte riktigt passade längre in i Paris där man skulle vara så duktig och noggrann och disciplinerad och man skulle ha de rätta kläderna och de rätta accessoarna och var super smal för att bli accepterad. aldrig att jag kände mig tillräcklig där. kände att jag ville prova på mågot helt nytt, ett nytt land, en ny kultur, lära känna människor som inte visste var jag kom ifrån eller kände till mig historia eller mina tankar eller mina vanor och ovanor eller mina rädslor för den delen. jag ville börja om from scratch. från ruta ett. så efter mycket research och tänkande fram och tillbaka så blev det till slut Barcelona, Spanien. redan sista terminen i Florens så sade jag till min mormor att jag en gång i livet skulle bo i Barcelona. så tanken hade funnits där hela tiden men väldigt långt bak i huvudet. jag var 3 v i Paris då efter jul för att finalize everything med flytten och så. men det var inte så lätt som jag trodde det skulle vara. visst det praktiska var lätt. jag hittade, efter mycket research, en engelsk flyttfirma som kunde shippa mina tunga resväskor hem till Sverige och ta resten med mig till Spanien- hittade en språkskola som verkade bra. där skulle jag gå i 4 veckor och sen skulle jag komma tillbaka till Paris för att hämta resten av mina grejer och avsluta konton och sånt. och sen i mitten av mars började då min fotokurs. för jag hade äntligen kommit på att det var fotograf jag skulle bli. men hur som helst så var det mer den mentala flytten som jag var oerhört rädd för. vilket kan verka ganska bissart eftersom jag är och var ganska van vid stora förändringar, nya länder och nya kulturer och nya vänner osv. men jag var rädd för vad som skulle komma skall efter själva flytten. kunde jag verkligen lämna alla mina otroligt fina vänner i Paris? skulle de fortfarande finnas kvar i mitt liv även om jag hade flyttat till ett nytt land? Trots alla sessioner hos min coach och allt mitt eget jobb med mig själv så var jag fortfarande väldigt osäker och min självkänsla var ganska låg, om något större än i somras. Men flytten till Barcelona var och blev verkligen min räddning. jag kände på en sekund att jag äntligen kunde andas och staden var väldigt vänlig, stämningen var väldigt vänlig och accepterande. folk ute på gatan var vänliga, om man frågade någon helt främmande efter en gata, oav sett om man kunde språket eller inte, så hjälpte de en. och om de inte själva kände till gatan så frågade de någon annan i närheten om de möjligtsvis kände till gatan. språkskolan var väldigt liten, nog den minsta någonsin men oerhört bra. jag lärde mig jättemycket och började sakta men säkert få vänner. sen slutade jag där, för jag skulle ju bara gå där i 4 veckor. så åkte jag tillbaka till Paris, något jag var väldigt rädd för eftersom jag redan hade sagt adjö till alla mina vänner och min lägenhet (hade dock kvar min söta lila studio i första arrondissemanget). och det kändes oerhört konstigt att vara tillbaka så plötsligt när jag redan hade som sagt sagt hejdå till allt och alla. men efter någon dag så kände jag mig bekväm igen. och det var så himla kul och se alla igen. men dock destu svårare att säga hejdå once again. men jag kände ändå att jag hade gjort rätt val. den gången när jag flög därifrån så kände jag mig redo att säga goodbye for now till Paris vilket var mycket skönt. men att säga hejdå till mina otroligtfina och vackra vänner, som fortfarande bor där, var banne mig inte lätt och ibland när jag tänker tillbaka på mitt liv där så får jag en klump i magen och mitt hjärta blir litet och tungt. men jag vet att jag gjorde rätt som flyttade till Barcelona. för där får jag lov att växa, och jag får lov att vara den jag verkligen är. har haft så jäkla roligt denna terminen även om det har varit kämpigt och tufft med spanskan (min hjärna var ju van vid franska). har funnit vänner som är så fina att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen någonstans. och jag har för första gången i mitt liv funnit det som är mig. fotograferande. inte för att jag kan särskilt mycket om det och min kamera är ny och allt. men jag övar varje dag och känner mig duktigare och duktigare för varje dag som går. och jag känner en otorligt stark kärlek till Spanien och Barcelona och mina fina vänner där. Känner att livet dör passar mig egentligen så mycket bättre än det stillsamma livet jag levde i paris. I Paris, som är lite som hemma i Sverige, ska man ha ett eget liv, man ska klara av sig själv och sitt liv, man måste planera in träffar med sina vänner som man kanske får boka in några veckor senare. livet i barcelona är så otroligt annorlunda. man umgås och faktiskt VILL ses så ofta som möjligt. helst varje dag. man går på barer och klubbar. man äter ute ofta. man äter sent. tar drinkar vid 11, 12 tiden, går till klubbarna vid 2 halv 3 - tiden och kommer hem kanske 6-7 på morgonen (på helgerna då, inte om man har skola tidigit på morgonen, då räcker det med en, två drinkar och sen går man förhoppningsvis hem om man har disciplinen dvs) man bryr sig oerhört mycket om varandra oavsett om man är nära vänner eller bara vanliga vänner/bekanta. det finns en en sådan stor kärlek bland folket i Barcelona/Spanien som jag aldrig har skådat förut. och den där vardagliga kontakten man har med folk är något helt fantastiskt. man känner att man inte är en människa på denna planet, utan man är där gemensamt. och det tycker jag är helt fantastiskt. och man tycker faktiskt OM att vara social istället för att tycka att det är jobbigt att vara social som man gör här i Sverige.

Under denna terminen som har gått så har jag haft väldigt mycket tid åt att tänka på saker och ting, både bra och dåligt, och jag har insett att den enda som kan göra mig lycklig är jag själv. INGEN annan kan göra MIG lycklig, de kan bidra till mig happyness, de kan få mig att skratta och gråta men det är inte min familjs eller för den delen mina vänners skyldighet att göra MIG lycklig. det finns bara jag. och jag måste göra MIG lycklig. för egentligen om man tänker efter så är det ju skönt att man inte kan skylla på någon om man inte är lycklig. tänk om det var någon annans uppgift att göra MIG lycklig. då blir man ju beroende av att ha dem i ens närhet konstant. hela tiden. alla har olika prioriteringar i livet och alla funkar olika. vissa behöver ha ens jobb som sin stora passion (som i mitt fall), andra nöjer sig med att ha ett okej jobb men prioriterar sina vänner eller sin familj. andra prioriterar sitt jobb och tycker att det är viktigt. vissa måste vara kreativa och ha olika projekt på G för att vara lycklig, (där passar jag väldigt bra in). andra känner inte behovet av att vara kreativ, de kan ändå vara lyckliga genom att bara vara. vissa är trygga på några områden och andra är trygga på andra sätt. jag har kommit fram till efter många år utomlands, att jag mår som bäst om jag får vara kreativ på min egen tid, med olika projekt hit och dit. små som stora. och jag har även insett att det är väldigt viktigt för mig att jag får ut min energi på olika sätt. vare sig 

det är via denna bloggen, eller mitt fotande eller springa 6 dar i veckan varje morgon (som jag gör för annars blir jag super rastlös) och jag måste även få stimulans genom att vara socialt aktiv. men jag måste ständigt hitta saker/projekt som driver mig framåt som får ut min passion på rätt sätt. och jag säger bara, ÄNTLIGEN! äntligen förstår jag varför jag känner som jag gör, äntligen vet jag vad jag vill, äntligen förstår jag att det inte är någon annans skyldighet att göra mig själv glad och lycklig. och det är sådan lättnad så att ni inte förstår. jag har hela mitt liv varit som en liten hundvalp som har gjort allt för att få kärlek och jag säga er att det är och efter ett tag, jäkligt jobbigt. så det har jag jobbat med att ändra på. att hitta tryggheten inom mig SJÄLV  istälet för att ständigt jaga den där kärleken soch bekräftelsen som man aldrig kan få nog av. och jag mår MYCKET bättre nu kan jag säga er. har alltid varit väldigt tuff mot mig själv och haft väldigt höga krav på mig själv. aldrig riktigt given myself a break. förräns denna terminen. jag har insett, eller eg förra sommarn då jag började gå hos min coach) att jag måste ändra på sättet jag tänker på och på mina tankar just för att bli lycklig och trygg i mig själv. för jag har bara mig själv. jag kan inte gå omkring och vara sur på folk för att de inte ringer mig eller hör av sig eller för att de kanske inte hinner med att ses så ofta som de har velat för de försöker ju också göra sig själva lyckliga. och på så sätt så har jag blivit mycket lugnare och tryggare i mig själv även om det fortfarande finns sidor hos mig själv som jag jobbar med. 

jag tror absolut att det är upp till dig själv att göra dig själv lycklig. du kan inte skylla på någon annan oavsett hur mycket du än vill göra det. det är upp till DIG att hitta något som du brinner för eller något som gör dig lycklig. det spelar ingen roll om man är i en relation eller inte, man ska hela tiden se till att finna vägar, eller sätt att bli lycklig. för det kommer inombords och inte utifrån någon annan. jag tänker ibland på folk som har hamnat i rullstol och som kommer förbli så, eller folk som får sina ben amuterade men som inte bryr sig ett dugg om det och som vinner championships i handikapps OS i olika grenar, vare sig det är skidor, som är anpassade flr handikappade människor, eller om det är handikappsbasket eller whatever.  det finns folk som knappt har något alls och som ändå är lyckliga. så vi som är så himla lyckligt lottade som får bo i denna rika västvärlden och som kommer från i-länder, vi får helt enkelt sluta klaga, sluta tycka synd om oss själva och skaka på rumpan och sätta igång och göra oss själva lyckliga och förhoppningsvis bidra med något till världen. och tänka om det är något som går fel, tänka SHIT HAPPENS och helt enkelt gå vidare med ens liv. visst man ska inte behöva jämföra sin situation med svältande barn i Afrika, för allas liv är lika värda och ibland kan man faktiskt behöva verklig och profesionell hjälp om det är något som man känner att man inte kan komma ur. men generellt sett så tycker jag att folk ska, inklusive mig själv, som sagt think outside the box och sluta skylla på omständigheterna eller situationen för att man inte är lycklig. om Caroline Larsson, golfspelare (22 år gammal, fick cancer. var tvungen att amputera bort sitt ena ben för endast 2 månader sen) kan spela för lag SM i Barsebäck 1 månad efter operationen så kan vi också göra oss själva lyckliga. om hon kan, kan vi!

Livet är inte lika lätt som när man man var liten där man inte behövde tänka på konsekvenserna för ens val men sekunden som man låter sig leva MED livet och inte MOT livet så kan det bli minst lika roligt som när man var liten och lekte bland djuren, om inte bättre på alla sätt och vis. så nu ska jag gå ut, ruska på min rumpa och leva livet!

   me on the beach in Barcelona   valmo=)   my beautiful Dog, Donna   sweden   Moi inför min systers bröllop   my heaven, Fortuna  my beautiul niece whom i get the lucky chance to see almost everyday dunring the summer  

             ovanför; mölle hamn, nedåt, finaste donna som hoppas på att rester från vår lunch ska trilla ner på golvet..   för en gångs skull hamnar jag framför kameran..inte alltid som det händer när man brukar vara den som tar fotona...   lasagne...gottgott   finaste pappa  viken, lerberget, höganäs, lerhalm, nyhamnsläge och slutligen mölle där vi åt en god lunch vid hamnen. sen blev det ett kort besök hos pappas kollega som har ett hus i Mölle. Kollegan rekommenderade en konstutställning som visades nere vid hamnen. helt fantastiska foton! landskapsfotograf var denna mannen. väldigt inspirerande! det är sådana foton som jag vill ta! tog inga foton för det brukar inte vara särskilt populärt, speciellt när självaste fotografen står vid entrén...men coola var dem iaf! sen blev det en till snabbvisit på krapperups slott som har små boder (där de säljer små stickade hattar etc), de har ett litet fik och så har de konstutställningar. det var en fotograf, en som hade målat tavlor och en som hade ställt ut små skulpturer. vissa av målningarna var ganska coola och härliga, massa färger överallt men andra var jag skeptiska över...25000;- för nåt som ett barn hade målat? njaaa...i dont think so. men fina var dem. fotografen hade tagit väldigt fina bilder. mest av båtar och saker som finns i en hamn. men väldigt fina foton. man kunde se (eller iaf jag som kan lite om fotografi numera) att fotografen hade använt en väldigt bra/fin kamera och vetat exakt hur han skulle använda den för att få fram alla detaljer. väldigt inspirerande. och framförallt mysigt och kul att göra denna resan med pappa eftersom vi typ aldrig gör såna här saker ihopa. väldigt mysigt!

im listening to robyns song-dancing on my own and damn, is she cool or what? hon e stencool. her songs are so...strong. they show her vulnerbility and i think that is really strong (starkt av henne) of her to have that guts to show that to the world. she shows that she doesnt care if shes alone almost all of the time(or maybe she was just being ironic, ?). i love her song, dancing on my own becus its just so strong and my new favorite is indestructable. its supercool I think! Jag diggar den helt enkelt och hennes stil för hon är så himla skön. hon är så självständig och ja jag har inga ord för vad jag tycker om henne. 

I dig robyn if I could translate it ord by word;P

peace out!

h

its been a while since i blogged and its for a reason. its summer and i thought it would be nice to take some time off blogging but nope. ive come to the conclusion that i need blogging. its like a drug. but a more healthy blog=) i came home to sweden 4 weeks ago...time passes by fast. unfortunately. i went home, went to my issters and my brother in laws wedding=) it was beautiful! small and just perfect! and then big dinner at his familys summer house. it was wonderful. and they got married on midsummers day which is a big holiday here in sweden. my favorite holiday of the year, except for my birthday=) couples of days later, me and my other sister, we went to new york! but we went seperate ways when we got to newark airport. my reason for going to the states was a wedding (yes another wedding!) and her reason was to study art communication for the month of july. so my friend, the bride, came and picked me up and then we went to her new place (in new jersey) for a powernap (for my part, since i was quite tired) and then we went to her parents place where she was going to spend the night. the next day i went for a run in their beautiful neighbourhood and then me, amanda (my friend) and her mum went to a beautystore and got our toenails and nails done. i.e pedicure and manicure. such a luxure since its quite expensive in europe, or atleast in sweden, but its soo cheap in the states. well it depends on where you are in the states of course, but 40 dollars for BOTH manicure AND pedicure PLUS extra thing on the nails so it would last longer. thats like 250 kronorss 8the swedish valute). thats nothing! in paris and probably in sweden aswell it would cost around 50 euros. which is like 70 dolars or something..quite a big difference... but anyways, we went home and our friends (i got to know these awsome american girls 5 years ago when I shared a flat with them in Florence, Italy) and we have kept in touch ever since.. and so the girls came to amandas parents place and it was biiig hugs! it had been 5 years for some of us since we last saw each other and 8 months since i saw kate and her boyfriend (becus they went to paris last fall when i lived there). and then i spent the week with kate and her boyfriend T. the wedding was the next day on a country clob in New Jersey. so beautiful! i have no words! and what a partay!prpbably the best party i have ever been to! so good music! kate took me to the jersey shore the next day( sunday)  after brunching at the hotel where spent the night after the wedding. her grand mother has a summer house on long beach island new jersey, 1½ hour from branchburg. beautiful! its kinda like näset, a very popular beach commmunity in south of sweden, but just aloooot bigger of course (becus we were in USA;P). the ebach was HUGE, the waves was also biiiig, the houses...wow. they were indeed huge. and very american! american flags everywhere. porches to almost every hourse. ppl everywhere. biiig trees. surfers everywhere=)  what i found interesting was that i dont really swim in the sea here. i thought that the ocean culture here was huge but apparently i was wrong. its becus the waves are too big and the currents are ay to strong for you to really swim in the water. sure, you can go into the water but you have to know how to work the waves which i can confess, i did NOT. everytime i tried to go into the water, the waves would either suck me into the water (the currents were REALLY strong! even on land) or they would hit me big time and I would fall and tumble around. its simply not possible to go for a swim, which is something im used to here in Europe where we have countries to save us from hsue waves like these. so ppl would go (väldigt försiktigt) to the shorebreak (a new word i got to know while being there=))and touch the water and let the waves hit them a bit and then they would go back to their towels and their friends and families. completely different from the swimming culture we have here in Europe- and apparentky the water on the eastcoast is freezing cold so even thou they ahve a much bigger ocean culture over there they dont have a swimming culture. they are more of a surfer/suntanning kinda culture....so even thou it was amazing to see all this, i prefer my summer house anytime! it may be smaller but atleast you can swim there without being afraid of being drowned;P but that doesnt mean that im not grateful for what kate showed me or that i dod not appreciate our days at the jersey shore=) so if you read this kate, i am VERY grateful for the amazing days at Mimis place=)

Kate felt sorry for me since I had spent my nights at 4 different places by sunday night (I arrived thursday) and I would have to spend 2 nights at 2 other places before i left for new york that thursday to join my sister for 6 days. but i told her not to worry about that, this was an adventure for me so if that spending my nights at new plances each night, i would just have to do that. I didnt mind. to the contrairy! thats just more exciting than spending a week at the same place...i spent my nights at amandas parents place, then kates parents place, then the hotell where all the wedding guests stayed, then i spent 2 nights and 3 days at kates grand mothers(farmors) summer house, then i spent one night at kates older borther and his girlfriends place in south philly and then one last night at her parents place.  so that means aloooot of carrying for thomas=) good thing then that my suit case was quite light since I figured Iwould do alot of shopping in n.y (which in the end, i did not do hahah).

so anyway, kate showed me and thomas many beautiful places. a forest near her parents place, the jersey shore of course, different places at LBI (long beach island), 2 museums of modern art in philadelphia, the surroundings, south philly where her brother lived and of course restaurants=)  when i said good bye to them at the bus station thursday at lunch hour, i was very sad to leave them, but i know i will see them soon again=) and then i went off to new york to spend my last week with my sister. and that was amazing. a bit different than i thought it would. i guess i had quite high(a bit too high) expectations becus everyone how knew that i was going to new yokr they kept telling that i would LOVE IT and that i would fall in love with new york etc etc. but I found it a bit too dark. too crowded and too dark energy, everyone was busy busy on the street. many sky scrapers everywhere and it was hoooot. you have no idea how it feels to be that close to the water but not being able to swim in it or even touch. quite frustrating when its like 30 degrees outside. so hot that you have to take many showers furing the day to survive the heat. BUT it IS a cool city I have to admit. alot of really cool grafiti on the walls everywhere, really nice and cool cafés in south manhattan, cool stores, all kind of food everywhere. ppk standing and hanging outside on the street any time of the day, which is kinda cool. awsome food! really good! central park is AMAZING! and HUUUUGE.  BEAUTIFUL. they had a small neighbourhood in the south of manhattan called seaport (where you take the ferry to see the statue of liberty) and the buildings there are way smaller and they have really cute and nice and neat shops there, such as J.crew, ralph lauren if Im not mistaken and etc. that was probably my favoprute area in new york, it reminded me of san diego where its a bit more chill and relaxing atmosphere. anja, my sister, she took me to many many places, we went to 3 museums, (the Metroplitan museum of art), Moma,(museum of mdoern art)and the Guggenheim museum.  Moma was the most amazing museum ive ever been to! the work of art that have their are AMAZING! there are no words of how amazing the museum was. both me and my sis, were stunned. and not only once but every room we went to stunned us big time. guggenheim is of course very beautiful and cool in its own way and the Met, wooooow. they showed an exhibit of Alexander McQueen and O M G! that exhibit was...the word amazing is not enough...unfortunately i was not allowed to take any pictures of the exhibit so i cant show you what i ment with the word amazing being underrated...you will just have to take my workd for it.  she showed my many really good and nice restaurants, she showed me trump tower which was covered in gold(!), she took me to rockefeller center, central park of course (twice), we just went for walks in south manhattan (SOHO, tribeca, little italy, lower east side (where she lives) and so on. 5th avenue ofcourse. bloomingdales=). i took ofcourse one billion photos=) cant show all f them becus you would get bored after seeing a 10th of them;P so i just show u a "couple" of them.

                                                          Allmänt